Tidsinställt inlägg...












En bråkdel av mina tidigare sommrar...

Sommar tvåtusenelva

Jag drömmer om svettiga sommarnätter. Fräkniga ansikten och flagnande näsor. Det avläsna ljudet när tåget åker förbi så snabbt så snabbt på spåren. Hur tystnaden låter under tiden solen går upp och färgar de gråa betonghusen till gyllene palats, men bara för några minuter, en kort stund.
Svettiga cykelturer, obekväma pakethållare. Blött hår, droppande toppar som rinner ner i små floder längs ryggen, magen och armarna. Myggbett överallt, som måste klias och rivas upp hela tiden dygnet runt.
Smörgåsar med svettig ost med lukten av en dagens nyheter-tidning, de svarta bokstäverna med fötter, som luktar sådär som bara bokstäver kan.
Kisande med ögonen, solglasögon som glider ner på näsan, som blir svettiga bakom öronen. Varma andetag, viskningar och fnitter. Allt fnitter som förvandlas till glitter och skratt i form av diamanter. Vita tänder i bronsfärgade ansikten, gyllenbruna.
Oskyldiga blickar, och blickar som är motsatsen, de skyldiga blickarna. Hur tårar smakar som havet. Hur någons händer kan vibrerar, vara elektriska, när det rör mitt vita skinn.
Lukten av solkräm och läppsyl.
Hur skogen luktar efter ett regn, hur små droppar samlas i löven och tränger in genom skorna, huden och själen.
Att stå och vänta på tågen och glömt bort hur det kände när vi stod där för sex månader sen och hatade snön, kylan och isen.

När vi går i sanden, och vattnet rullar in, smeker den redan blöta sanden. Hur kallt det är, hur plågsamt det är, knäna, låren, midjan men även hur fint det första simtaget är. För sen är det tvärtom, sen är det luften som är kall, midjan, låren, knäna. Sand som fastnar överallt, fuktig och ännu sandigare handduk. Hur allting korvar sig, att gå barfota på gruset, på de tusen knivarna, för att sedan cykla hem barfota. Rädd för att skrapa i fötterna i den hårda gråa asfalten.

Jag vill, mer än allt annat, dela de heta dagarna och de ljumma nätterna med mina vänner. Bland mina vänner, skyddad mot ångesten som kommer krypande om kvällarna. För istället sitter vi på klippor och låter elden jaga bort de onda, låter skrattade driva bort det mörka och kalla, tvinga det att gömma sig under fuktiga stenar.

Jordgubbar i våra munnar, polska, spanska och svenska.

Något sådant hade jag tänkt mig för sommaren tvåtusenelva...