Nu tänker jag skriva om det förbjudna, det man inte för nämna högt utan bara tänka på i smyg. Att åka hem, att avbryta sitt utbytesår. Det är inte aktuellt för mig just nu men när jag är så djupt nere i deppigheten kan inte tankarna låta bli att vandra till det allra mörkaste hörnet i min hjärna.

Jag drömmer...
om att slappna av. Om att kunna göra saker själv, som att posta ett brev eller gå och handla. Om att kunna ringa sina bästa vänner på helgen och fråga om de vill fika, gå på bio eller bara sitta brevid mig och prata om livet. Om att kunna röra sig i huset utan att känna att man behöver prestera, säga saker, göra saker. Om att kunna sitta vid matbordet, tillsammans, utan att tystnaden är jobbig.

Jag drömmer om mitt gamla liv helt enkelt. Och det jobbiga är att jag vet hur lätt jag kan få tillbaka det och det ännu jobbigare är att jag vet att jag kommer ångra mig om jag går tillbaka till det.

Det här är så opeppande och fel att skriva om men jag måste, för tydligen så är det en del av att vara utbytesstudent.
Jag är trött på motgångar, elaka männsikor, förkylningar och blåmärken. Jag är trött på att konstant ha träningsvärk i hjärnan, själen och hjärtat. Jag är trött på att längta hem.