Jag vill verkligen få börja uppdatera här varje dag, men det händer inte så mycket just nu. Nedräkningen fortsätter, idag är det 15 dagar kvar tills jag åker. Jag skjuter upp packningen. Jag trodde jag skulle börja packa två månader innan för att jag var så ivrig att komma iväg, men nu sitter jag här, två veckor innan, med en ekande tom resväska.
Igår tänkte jag på det jag förbjudit mig själv att tänka på, att säga hejdå till min mormor. Jag har bara tänkt på hur hon följer med mig till centarelen, sen blir det bara luddigt, och sen sitter jag helt plötsligt på Arlanda med min mamma och väntar på att får gå ombord på planet. Så igår började jag och min mormor prata om det och hjärtat värkte. När jag skulle sova rann det en liten tår ner på min kudde. När jag var liten och bara hälsade på min mormor då och då grät jag varje gång vi skulle skiljas åt. Nu ska vi vara åtskilda i ett helt år, så länge har jag aldrig varit borta från henne.
Jag är väldigt dålig på att hålla tillbaka tårarna, jag gråter till filmer och musik ganska lätt. Jag ville så gärna göra det här utan tårar, men det går inte. Jag ångar mig inte en sekund men det är jobbigt, jobbigt att ta steget till att bli mer självständig och möta det okända. Jag är rädd. Men jag tror det är så det ska vara...

Tänkte att jag skulle ta och skriva om hela ansökningprocessen till helgen här. Hur man ansöker till Programkontoret och hur intervjun gick till och sånt.

Bisous!