Jag ska berätta en hemlighet. Att jag egentligen är så himla mesig och inte alls tuff. Att jag håller andan och springer snabbt för att komma igenom levande och så lite sårad som möjligt. Att jag lever med ständig ångest för ganska precis allting. Att den jag ogillar mest i hela världen och den som är mina största fiende är mig själv. Jag skulle så gärna vilja dela med mig av alla mina tankar, men jag vet inte hur man formulerar sånna saker i ord. Jag är så förvirrad i mitt eget huvud att jag nog inte ens kan greppa en tanke åt gången.

Idag tänkte jag att smärta kanske var det enda som var verkligt och att lycka endast är dess spegelbild. Men jag vet inte om det stämmer så känner er fria att köra över mig med mindre ledsna och hårda teorier. Men jag tänkte att lycka kan endast existera om det finns smärta, men att smärtan kan existera utan lycka. Och är inte det sorgligt? Jag tänkte att om man bränner sig, då känner man smärta. Om man häller svalkande vatten på sig så ja, då känner man inget speciellt. Men om man häller svalkande vatten, där man har bränt sig, då känner man väl lycka? Förstår ni hur jag menar?

Fast egentligen vet jag inte, jag vet ingenting. Förutom att jag vill vara lycklig och slippa smärtan

Bisous!